Antonieta Simoes Rodrigues bor i en favela, kåkstad, på en av Rio de Janeiros kullar. Här finns allt från skjul till flervåningshus och en milis kontrollerar elen, vattnet och säkerheten.
Text och foto: Kajsa Skarsgård
Från hallen, där tvättmaskinen och kylskåpet står, leder en trappa upp till lägenheten. I favelan ligger husen tätt längs små gränder. Musiken som fyller Antonietas vardagsrum kommer från grannen.
– Ibland spelar tre olika grannar musik och då hör man inte sin egen teve, säger Antonieta.
Hon bor med sin dotter, Ludmila. Hon har ett eget rum med prinsessor på väggarna. Men sedan snart ett år är det hennes mormor, Eunice, som sover där. Hon flyttade från en annan stad för att kunna lämna och hämta Ludmila i skolan.
Tills för två år sedan bodde de bara fem minuter från Ludmilas skola. Då hann Antonieta själv lämna henne innan hon tog bussen till sjukhuset där hon jobbar. Men kommunen rev huset för att bygga en ny väg till flygplatsen inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016. Antonieta och hennes grannar gavs valet att flytta till en slum långt bort i stadens utkant, eller hamna på gatan.
Antonieta valde i stället att kämpa för ersättning för sitt hus. Hon fick rätt.
– Men de pengarna räcker bara till ett hus i en favela på en kulle, säger hon.
Antonieta har målat om sin lägenhet i ljusa toner. När hon flyttade in var väggarna fläckiga av regnvatten och färgen i taket flagnade.
– Det kaklade golvet var det enda som var fint, säger hon.
Det nya huset är större och modernare än det gamla, men det väger inte upp problemen med att bo långt ifrån affärer och bussar i en svårtillgänglig favela.
Fyra soffor trängs i Antonietas vardagsrum. Två blev kvar efter den förra husägaren. Antonieta har inte haft råd att anlita någon för att hissa ut dem ur fönstret och bära bort dem genom gränderna.
På väggen hänger en luftkonditioneringsapparat, men den är avstängd trots den 35-gradiga värmen. Liksom många andra i området använder Antonieta tjuvkopplad el. När alla kommer hem efter arbetsdagen och sätter på sina teveapparater, mikrovågsugnar och fläktar slocknar
därför allt med jämna mellanrum.
Tidigare hade Antonieta ett elabonnemang, men sedan fick hon ett strömavbrott
som elbolaget aldrig fixade. Efter 15 dagar i mörker ringde hon i stället en man i området som ordnade en tjuvkoppling åt henne samma dag.
– Det går inte att ha ett legaliserat liv här, även om man vill, säger Antonieta.
Hon berättar att en milis av före detta poliser kontrollerar området. Hon tror att den hindrade elbolaget från att komma för att det inte skulle ta bort tjuvkopplingarna.
– Folk tror att vi lever gratis här, men istället betalar vi ofta mer, säger Antonieta.
Även för vattnet betalar hon till en man i området och inte direkt till ett bolag. Varje månad knackar milisen på dörren för att ta betalt för den säkerhet de påstår sig ge.
Milisen har kört iväg den knarkkartell som tidigare kontrollerade favelan, men för de boende innebar maktskiftet mest en ny kostnad. Kartellen lämnade de boende i fred så länge de inte störde affärerna.
Mormor Eunice sitter vid ett fönster med utsikt över kullarna och virkar dukar som hon pryder hemmet med. Men inom kort måste hon återvända till sin stad. Antonieta har inte råd att anlita en barnvakt till Ludmila. Därför blir de kanske tvungna
att lämna jobb och skola och flytta med.
– Det kommer folk varje månad och frågar efter hus här. Om jag flyttar nu skulle det i alla fall vara två på kö för att ta över
mitt, säger Antonieta.
Så bor brasilianare
- Övervägande majoriteten i Brasilien äger sina hem.
- Hälften av bostäderna har vatten, avlopp, sophämtning och max två personer per sovrum.
- I Rio bor 22 procent i favelor. Många favelor ligger på kullarna eftersom det var stadens mest oattraktiva mark. Här har låginkomsttagare byggt sina hus utan kommunens försorg.
- I centrala Rio, och i områden som gynnas av infrastrukturprojekt inför VM och OS, ökade hyrorna i genomsnitt 29 procent mellan 2011 och 2012.
Källa: IBGE, Secovi