Frilansjournalist och statsvetare

Genom Alaska med sina hundar

Världens längsta hundspannslopp, Iditarod, går 158 mil genom Alaskas vildmark. Den enda svensken som någonsin deltagit med sina egna hundar är Mats Petterson från Kiruna.

Text: Kajsa Skarsgård       Foto: Christina Sjögren

När solen går upp över Anchorage, Alaska, dagen för Iditarods ceremoniella start är världens bästa hundspannsförare på plats. En av dem är Mats Pettersson, 47 år, från Kiruna.

På gatan innan startlinjen står de tävlandes bilar parkerade längs trottoarerna. En del har, precis som Mats, en pickup med hundboxar fastbyggda på flaket. Andra har stora släp med boxar inuti och sponsorsnamn utanpå.

Än så länge är gatan öppen för allmänheten. Påpälsade Alaskabor och hitflugna turister går omkring och fotograferar hundarna som fortfarande ligger och vilar på halmen i sina burar.

Den här dagen kommer de bara löpa en ceremoniell tur genom Anchorage.

– Jag har alla mina rutinerade hundar i den här starten, de jag känner bäst. Mina kompisar, säger Mats.

Musher Mats Pettersson at the ceremonial start of the 2017 Iditarod Race, Anchorage

Han flög hit ett par veckor tidigare med tolv av sina Alaskan Huskeys. Fyra hundar har Mats fått låna av en vän här, och de kommer att vara med från själva tävlingsstarten i den nordligare staden Fairbanks.

Det är tredje gången som starten flyttas dit. Den globala uppvärmningen gör att det inte längre alltid finns tillräckligt med snö här i mars.

Dopingkoll av atleterna

Ett par veterinärer har kommit till Mats bil och varje hund tas ut ur sin box för att lämna urinprov och testas för doping. Veterinärerna läser också av varje hunds mikrochip för att se till att det är rätt hundar på plats och att de har genomgått de obligatoriska hälsokontrollerna under veckan.

Medan den ena veterinären kastar sig under Zimba med en plastpåse för att fånga kisstrålen hon väntat på länge, berömmer den andra Mats hundar.

– Det märks att de är välmående för de kommer fram och vill lukta på en, viftar på svansen och är vänliga, säger veterinären Rhonda Aliah.

Hemma i Kiruna har Mats 80 Alaskan Huskeys. När han inte tävlar med hundarna springer de med turister i släden. Alaskan Huskey-hundar är framavlade för att springa i kalla klimat, och springa är just vad de vill göra.

Men för att nå den toppform som behövs för att delta i ett världsmästerskap krävs både noggrann träning och rätt psyke.

– Min roll handlar mycket om ledarskap, om att bygga upp ett förtroende hos hundarna, se vilka som funkar var i spannet och förbereda dem för olika situationer så att de inte blir rädda för vad som kan komma längs vägen, säger Mats.

Musher Mats Pettersson at the Iditarod, Anchorage, Alaska

Veckorna innan starten har han varannan dag låtit hundarna springa turer på uppåt fem mil, men trappat ner på slutet. Totalt har hundarna 500 mils träning bakom sig sedan i september.

– Hundarna har ätit bra och är bra i magarna. Jag är inte orolig för dem, säger Mats.

Själv har han haft det stressigt. En del tävlande har hela lag av assistenter som hjälper till med träning och skötsel av hundarna fram till start, men Mats har bara haft en medhjälpare, den 25-årige hundspannsföraren Mikael Sundström från Rovaniemi i Finland.

Inför starten har Mats försökt varva ner.

– Hur hundarna presterar beror väldigt mycket på hur man själv mår, de känner om man är stressad eller om man mår bra.

Ledarhundarna är få och viktiga

Stämningen på gatan i Anchorage är festlig. Det enda som bryter av i den klarblå himlen är månen, lika vit som bergen i fjärran.

Andra hundspannsförare kommer förbi och hälsar på Mats, byter några ord och önskar lycka till.

– Jag försöker bidra till att bredda sporten genom att välkomna de nordamerikanska hundspannsförarna till Skandinavien, berättar Mats.

En av dem som stannar till och pratar är Dean Osmar som vann Iditarod 1984. I år tävlar inte Dean, men han är lika stolt ändå, för han har tränat upp 24 hundar som nu ska delta i loppet.

– För att bli bra på att springa måste hunden vilja springa. Det spelar ingen roll om du har en stark hund om den inte vill springa, och bara tio procent av alla hundar är ledare, säger han.

En av Mats ledarhundar är Holly, sex år, som har varit med honom i varje Iditarod. Hon är en av de mindre hundarna i laget, men är intelligent och snabb.

– Holly är en riktig cheerleader. Hon skäller när hon springer för att höja stämningen i spannet. Hon är min stjärna, säger Mats.

Skall och ylanden inför starten

Det drar ihop sig mot start. I tur och ordning med några minuters mellanrum ska de 71 lagen ge sig iväg genom staden med varsin sponsrande turist i släden.

Mats hundar blir uppspelta när de ser andra lag dra förbi mot startlinjen och börjar yla tillsammans i sina burar för att skapa gemenskap. En man går förbi och meddelar att Mats har sju minuter kvar till start.

– Perfekt, svarar han.

Medan ett gäng volontärer raskt hjälper till att få på hundarna selar och skyddssockar går Mats lugnt omkring och ser till att allt blir rätt.

På väg till startlinjen har varje hund en volontär vid sin sida för att bromsa. Hundarna är nu så ivriga på att springa iväg att de alla skäller upphetsat. De glada skallen ljuder längs varje gata där hundar fortfarande väntar på sin tur.

Domaren räknar ner från tio, och efter en vissling från Mats sätter hans hundar fart.

Målet är inte att vinna

Det är en märkbart upplyft Mats som går i mål knappt två mil längre bort.

– Det här var en riktig solskenstur, säger han medan han går längs spannet och ger varje hund en bekräftande klapp.

Hundarna rullar sig i snön för att svalka sig och äter glupskt laxbitarna de fått. Mats och hans medhjälp Mikael lyfter sedan in hundarna i sina boxar, säkrar slädarna på taket och gör sig redo för bilresan till den riktiga starten i Fairbanks.

– Min ambition är inte att vinna Iditarod utan att göra så bra jag kan, säger Mats.

Mats Pettersson med sina hundar

Två dagar senare lämnar han Fairbanks med 16 hundar i spannet och halm, foderkök och sovsäck i släden. De första etapperna bjuder på motstånd. Temperaturen ligger ständigt under minus 30 grader Celsius och den stränga kylan gör att släden glider sämre.

Banan från Fairbanks går i långa sträckor över frusna älvar och öppen tundra, ett mer enformigt landskap som tråkar ut hundarna. Avstånden mellan kontrollstationerna är också längre, så fler vilor behöver ske längs spåret.

Mats försöker skapa en rytm med åtta timmars löptid och fyra timmars vila. Under loppet är det också obligatoriskt att ta en åttatimmars- och en dygnsvila.

Vid varje stopp måste Mats ge hundarna halm och köttsopppa, och se över deras tassar, innan han själv kan äta eller krypa ner i sin sovsäck bredvid dem. Hundarna är vana att sova i kyla, de bor i kojor året om, men Mats har svårare att somna under Alaskas vinterhimmel.

Fyra hundar måste avbryta loppet

När de når den tredje kontrollstationen efter en och en halv dag får den största hunden, Zimba, stanna där. Mats känner varje hund utan och innan och har märkt att Zimba går annorlunda efter att ha trampat ner i ett älgspår. Under följande dagar blir de så viktiga ledarna, Skorpan och Nixon, liksom Uturn, trötta och skickas hem till kenneln.

I stället får 2,5-åriga Ranger träda fram i ledarpositionen bredvid sin mamma, cheerleadern Holly. För att bygga upp Rangers mod och förtroende ger Mats honom extra mycket positiv uppmuntran, även när han gör fel och springer ut i djupsnön. Efter bara ett par dagar har Ranger lärt sig sin nya roll och plockat upp sin mammas peppande skall.

Under dagarna skiner solen över snölandskapen där Mats lag far fram, och på nätterna färdas de utan lampor i fullmånens sken. Först sista dagen, på väg ner från White Mountain, slår vädret om och de tar skydd i en fjällstuga för att vänta ut en hård storm.

När de slutligen närmar sig Nome blir Iditarod-veteranen Holly uppspelt för hon vet att målet är nära. Efter nio dagar och tio timmar genom Alaskas vildmark går de i mål.

– Det är så mycket känslor och glädje! Vi har kämpat i ett år för att komma hit, säger Mats.

– Det har varit ett fantastiskt lopp med otroligt fina solnedgångar, och att färdas under fullmånen med mina vänner var som på film.

Han kom på 25:e plats och slog sitt personliga rekord med tio timmar och 45 minuter. Trots tröttheten börjar Mats redan blicka mot nästa Iditarod, och då har Ranger en självklar plats längst fram i spannet.

– Han har sån energi, glädje och fart, han är ingenstans och överallt. Ranger var inte en ledarhund innan tävlingen men nu är han det för all framtid, säger Mats stolt.

Fakta

Ett kostsamt lopp
Mats Pettersons budget för att delta i Iditarod var 170 000 kronor. 60 000 kronor fick han i sponsring från olika håll, liksom foder och utrustning. För sin 25:e plats i loppet fick Mats 75 000 kronor i prispengar. Den viktigaste hjälpen kom från hundspannskollegan Linwood Fiedler som Mats och hans hundar bodde hos.

Alaskan Huskey
Alaskan Huskey är framavlad för att vara en bra slädhund och räknas officiellt som en blandras. Pälsen är ofta kort eftersom hunden har ett behov av att avleda värme när den springer. I riktigt kalla klimat kan hunden behöva springa med värmande skydd på sig och i långdistanslopp behöver den sockor för att undvika sprickbildning i trampdynorna. Under Iditarod gjorde Mats Pettersons hundar av med 1300 hundsockar.

Reportaget publicerades i Härliga Hund, nr 12/2017.

Fler bilder finns på Christina Sjögrens hemsida.

A powershift pushing from below

Locally owned renewable power stations in Fukushima Prefecture are challenging the status quo in their push for a nuclear- and fossil-free future in Japan.

Fukushimas bönder slåss mot stigmat

Sju år efter kärnkraftskatastrofen kämpar lantbrukarna i Fukushima fortfarande för att kunna leva av sin jord. Risbonden Hisataka Suto drabbades inte av det radioaktiva nedfallet, men likväl av kundernas rädsla. 

error: Sorry, right clicks disabled to protect the copyright content.