Frilansjournalist och statsvetare

Tyst kamp mot förtrycket

Förföljelsen av hbtq-personer blossade förra året upp som aldrig förr i Zambia. Deras organisationer måste ligga lågt och biståndsgivare agerar i tysthet för att inte spä på hetsen. Allt fler aktivister ser nu kampen för allas rätt till hälsa som den enda vägen framåt.

Text: Kajsa Skarsgård       Foto: Peder Björling

I vintras hade en av landets största tidningar, statliga The Times, en artikelserie på sju delar med titeln ”Varför homosexualitet inte bör legaliseras i Zambia”.
I den första artikeln står det att homosexualitet grundar sig i pedofili och att avkriminalisering skulle leda till barnporr och att barn gifts bort vid åtta års ålder. Artiklarna som följde handlade om allt från att barn behöver både en mamma och en pappa, till att gayrörelsen har likheter med satanistgrupper.

I den miljön har bloggaren Queer Girl in Lusaka gett hopp om andra samtal i Zambia. Men på bara ett år förvärrades situationen. Hennes peppande inlägg om hbtq-aktivisternas arbete och livet i stan blev till berättelser om en vardag med hot och rädsla.
Nu befinner hon sig sedan ett tag i Sverige.
– I Zambia var jag en del av aktivistledarskapet och var alltid tvungen att vara optimistisk, även när jag inte själv kände så. Sedan jag kom till Sverige behöver jag inte låtsats längre. Den hårda verkligheten är att jag inte tror att jag kommer att få uppleva lagändringar under min livstid, säger bloggaren som vi kan kalla Rebecca Lungu.
Problemet, menar hon, är att den kristna fundamentalismen och den koloniala rättssynen är för djupt rotade i zambisk kultur.
– Vi har rusat för snabbt in i en känslig fråga. När oralsex mellan heterosexuella fortfarande är förbjudet i vår brittiska strafflag är det för tidigt att förespråka hbtq-personers rättigheter. Zambier ser oss som avvikande och att det vi gör är onaturligt.

Inspirerad av hur sexrättsrörelser i USA banade vägen för queer-rörelser tror Rebecca Lungu att hbtq-kampen i Zambia måste bredda sitt fokus. De behöver börja jobba för reproduktiv och sexuell hälsa och rättigheter – något som alla zambier kan relatera till.
På så sätt kan hbtq-aktivisterna, vars kärna består av 20-talet personer, skapa allianser med hälso- och kvinnoorganisationer.
– De få jag har pratat med håller med, helt enkelt för att det vi gör nu inte fungerar. Det var modigt, det var jättebra, men folk är inte redo att ta emot den informationen. Ju hårdare vi pressar på, ju värre blir det och aktivisternas liv är i fara.

Inte bara hbtq-personer har träffats av det slagträ som den avdammade koloniala lagen har blivit i politikers och kristna gruppers händer.
Läkaren och hiv-aktivisten Mannasseh Phiri bjuder in tidningen Insikt till sin gård utanför Zambias huvudstad Lusaka. Här höll han sig undan i höstas efter att en av landets dagstidningar krävt honom arresterad. Upprörda människor ringde också till radio och ville se honom fängslad.
– Inte ens jag förstår hur det hände. Jag pratar inte om gayrättigheter, jag pratar om allas mänskliga rättigheter oavsett sexuell läggning. Jag har pratat om det i flera år, men det är första gången jag får problem, säger Mannasseh Phiri.

Talet han hade hållit var som hedersgäst för att inleda en hälsovecka på en yrkeshögskola. Han sa att det var de ungas skyldighet att ifrågasätta tidigare generationers sanningar och debattera den gamla koloniala lagen mot sodomi och onaturliga akter.
Någon filmade hans improviserade anförande och det fick spridning på nätet.
– Jag förespråkar eliminering av hiv och att alla aspekter av hiv ska undersökas och då blir jag kallad satanist, gay och anti-kristen, säger Mannasseh Phiri.
Efter ett tag lugnade det ner sig och han blev aldrig arresterad. Det blev däremot en annan hiv-aktivist ett halvår tidigare.
Paul Kasonkomona var inbjuden till tv för att debattera varför hbtq-personer måste erkännas för att landet ska kunna bemöta spridningen av hiv. Direkt efter programmet greps han av polis. Han anklagades för att ha uppmuntrat till omoraliska handlingar, men frikändes senare.
I samma veva uppmanade inrikesministern folket att rapportera homosexuella till polisen. Det har också skett.

Det mest kända fallet är två män som satt häktade i över ett år innan de frigavs nyligen. En fällande dom hade varit den första i landets historia. Domaren slog fast att lagen mot onaturliga akter var viktig och giltig, men att bevisen mot männen brast.
Mannasseh Phiri berättar att fallet engagerade Zambias läkarförening. Den har hjälpt försvaret genom att fördöma den anala tvångsundersökningen och underkänna den som medicinsk bevisning. Men offentligt har läkarföreningen inte gjort något väsen och på läkarutbildningen nämns inte hbtq-frågor alls.
– För mig som jobbar med hiv är hälsoperspektivet det bästa sättet att lyfta frågan om rättigheter, och speciellt i det rådande fientliga klimatet. Det är svårt att närma sig frågan på något annat sätt för att om du ber om rättigheter för homosexuella ber du om att bli arresterad, säger Mannasseh Phiri.

Rebecca Lungu ser däremot en fara med att det offentligt bara talas om samkönade relationer kopplat till arbetet mot hiv i Zambia.
– Att prata om män som har sex med män är ett bra sätt att öppna upp debatten och på en policynivå är det smart att få regeringen att erkänna att den demografiska gruppen finns. Men på en social nivå är det problematisk att associera queera människor med sex och hiv, säger hon.
Att förändra människors attityder är det hon sätter hoppet till nu när hon gett upp hoppet om att se hbtq-personers rättigheter inskrivna i lagen. Med Sydafrika som exempel ser hon inte heller lagen som en garant för säkerhet.
– Vad spelar det för roll om konstitutionen skyddar dig om du blir slagen och brutalt våldtagen när du går ut på gatan?
Genom att komma ut för sin konservativt kristna familj och kämpa för deras acceptans har hon själv upplevt hur hon kan förändra attityder.
– Det är svårt att uppmana folk att komma ut till nära och kära eftersom de är skyldiga att anmäla oss till polisen. Men jag tror att det är det enda handfasta vi kan göra nu. Vi kan vara aktivister i vårt dagliga liv genom att tala med andra om de här frågorna.

Mannasseh Phiri är inne på samma spår. Han var själv homofob tills för nio år sedan.
Det var då han på en av sina föreläsningar träffade en man som var öppet bög. Mannasseh Phiri bad att få intervjua honom till sin söndagskolumn om hiv i en tidning.
– Det är den bästa intervju jag någonsin gjort. Han rörde vid mitt hjärta, säger Mannasseh Phiri som numera inkluderar frågor sexualitet, kön och genus i sina föreläsningar utomlands.
När han nåddes av nyheten att folk ville se honom fängslad var han på besök på ett lokalt projekt för prostituerade kvinnor. I något år hade representanter för kvinnorna, polisen och hälsovården träffats.
Ett av kvinnornas främsta problem hade varit att polisen arresterade och våldtog dem. Men nu kunde en kvinna berätta att hon till sin förvåning hade blivit tryggt eskorterad hem av polisen en natt.
– Det är fortfarande olagligt att sälja sex. Men om bemötandet av personer som säljer sex och deras tillgång till hälsa kan förbättras genom sådana här projekt borde det kunna göras för män som har sex med män också, säger Mannasseh Phiri.

I hiv-sammanhang hamnar fokus framför allt på homosexuella män. Mannasseh Phiri ser ingen risk i det utan menar att om det banas väg för dem kommer den även att vara öppen för andra hbtq-personer.
Rebecca Lungu håller inte helt med. De behov och problem som flator, transpersoner och queera människor har är inte alltid de samma, eller mindre. Men att vara osynlig kan också vara ett skydd när hetsen mot homosexuella ökar. Balansgången är svår.
– Sjukvården har en skyldighet att behandla alla människor. Snarare än att fokusera särskilt på hbtq-personer tycker jag att man ska jobba för att hälsosektorn ska ta emot alla människor på ett fördomsfritt sätt, säger Rebecca Lungu.
Tiden i Sverige har gett henne nya perspektiv på aktivism, strategier och Zambia.
– Jag har blivit inspirerad att mobilisera queera zambier att se sin frigörelse som en del av en frigörelse av alla zambier som lider under ett förtryckande och orättvist system. Kan queera zambier starta en massrörelse mot alla sorters förtryck? Det verkar omöjligt, men det är värt att pröva.

 

”Jag är rädd för att bli misshandlad”

Charles Bandas kärleksring är en tröst i den tuffa zambiska verkligheten.

Charles Bandas kärleksring är en tröst i den tuffa zambiska verkligheten.

Transpersoner hör till de mest marginaliserade i Zambia. Det föreningsdrivna hus där de tidigare kunde bo utrymdes när hoten blev för överhängande.

Charles Banda (fingerat namn) vill ses i en bar i utkanten av det bostadsområde där han bor ensam sedan en vecka. Han och de andra som bodde i föreningshuset var tvungna att splitta på sig eftersom grannarna hade börjat snacka.
Baren har egentligen inte öppnat än och en städare svabbar golven. På övervåningen där Charles Banda tar plats ser ingen in. Lusaka är en platt stad med envåningshus.
Charles Banda tänder en cigg. Handen skakar när han röker. Han berättar att det senaste årets uppmärksamhet i media har triggat mer våld mot hbtq-personer. Kristna grupper anklagar dem för att vara syndare.
– Vi har fått några hot varje dag och har lärt oss att vidta säkerhetsåtgärder. Vi går aldrig ensamma och stannar inte länge på ett ställe. Jag undviker offentliga platser för att jag är rädd att bli misshandlad eller våldtagen. För det mesta håller jag mig hemma, säger Charles Banda.
Han har turen att inte ha förlorat sin familj. De tittar förbi där han bor och ser till att han är i säkerhet. Många av transpersonerna i Lusaka har blivit utslängda hemifrån och bor hos vänner eller på gatan.

Charles Banda är socialarbetare och vill jobba med hiv-provtagning. Men liksom många andra transpersoner är han arbetslös. Därför satsar han nu på att starta ett eget företag.
– För att få anställning måste jag på de flesta ställen foga mig till att vara kvinna eftersom det inte accepteras att jag är trans. De flesta transkvinnorna prostituerar sig och blir då våldtagna och arresterade av polisen, säger Charles Banda.

Men det senaste året har inte bara varit mörker. Charles Banda har träffat en kvinna som han informellt har gift sig med. Barnet hon bar i magen har han blivit pappa till. Så fort han får möjlighet ska han flytta till dem i Namibia.
– Där kan vi hålla varandra i handen och kyssas offentligt. Vi har gjort det. De har mindre strikta lagar och ett öppnare samhälle.

Kenji Yoshikawa’s quest for answers

The permafrost scientist, Kenji Yoshikawa, has walked, sailed and snowmobiled to places where few people have been. Now he is raising reindeer in Alaska, hoping they will take him across the Arctic.

Japanese bladesmithing crossing borders

Lacking other heirs, the 16th generation Yoshimoto bladesmith passed on the lineage to his Canadian apprentice, Murray Carter, who successfully has created an international interest for his unique knives.