Raúl Cañibano fångar sitt Kuba i händelserika, välkomponerade ögonblicksbilder. Han gör det med värme och precision. En precision han arbetat sig fram till genom att under många år vara tvungen att spara på filmen.

Text: Kajsa Skarsgård     Foto: Raúl Cañibano

Scrolla ner för att läsa texten.

När Raúl Cañibano Ercilla säger upp sig som svetsare för att börja jobba som fotograf tror hans familj att han är galen. Han är 27 år gammal och har nyligen hållit i en kamera för första gången i sitt liv.
Familjen tror inte att han kommer klara sig länge bakom kameran.
Drygt 20 år senare får Cañibano stående ovationer efter sin presentation på fotofestivalen Nordic Light 2013 i Norge. Arrangörerna tar snabbt det ovanliga beslutet att be Cañibano upprepa sitt föredrag senare samma dag.
– Jag blir alltid väldigt nervös när jag pratar offentligt. Eftersom jag inte har det akademiska språket föredrar jag att berätta anekdoter om mina foton och om hur jag jobbar. Detta, och mina verk, tycks ha fångat publiken, säger Cañibano blygsamt.
Att han blev en stor snackis på Nordic Light kom som en överraskning för honom. Tidigare har Cañibano ställt ut i bland annat USA, Tokyo, Spanien och England. Men det var första gången i Norge. Och första gången han fick ett sådant överväldigande mottagande.

Cañibano föddes i Havanna 1961, två år efter den kubanska revolutionen. En del av barndomen bodde han också på landsbygden. Där kretsade allt liv runt sockerrörsproduktionen. Som rastlös och nyfiken ung pojke sprang Cañibano ofta runt och undersökte sin omvärld.
– Det var i den lantliga miljön, omgiven av ädla personer, som jag lärde mig att uppskatta naturen och människan, säger han.
Med denna nostalgiska blick återvänder Cañibano till de kubanska bönderna i fotoserien Tierra Guajira. Han levde med dem en tid innan han började fotografera.
– Det är när de har vant sig vid min närvaro och fortsätter med sina rutiner som jag börjar jobba. Jag tycker inte om när personer poserar för mig, jag föredrar att fånga ögonblicket i stället för att förbereda det. När jag hittar en intressant plats eller en person väntar jag och ser om det dyker upp något nytt element som samverkar med den.
Ett sådant ögonblick har fått namnet Mosquitero (Myggnätet) och är Cañibanos hittills mest sålda foto. Det är tagit i Manatí där han växte upp, och föreställer en bonde som sover middag. I bakgrunden ser man skuggan av en flicka som äter en frukt.
– När jag såg henne tycktes det mig som att det var bonden som drömde. Jag tog fotot övertygad om att det skulle bli bra. Samma år vann det första pris på Kubas Salón Nacional de Fotografía, så min instinkt visade sig vara rätt.

Sedan barnsben har Cañibano känt att foto är hans kall. På väg till skolan brukade han drömma om de sovjetiska kamerorna han gick förbi i skyltfönstret. Men det var inget en son till en maskinskriverska och en konstruktionsdesigner i Kuba kunde önska sig.
Under en semester 1989 träffade Cañibano en lärare som älskade att fota. För första gången i sitt liv fick Cañibano då testa en kamera och se ett fotolabb.
Han blev besatt.
Tillbaka i Havanna gick han på en utställning av en av Kubas mest kända fotografer, Alfredo Sarabia. Cañibano blev så träffad av bilderna att han bestämde sig för att byta ut svetsen mot en kamera.
Han köpte sin egen Zenit och lärde sig grunderna i foto genom att jobba som fotoassistent. Snart plåtade han egna bröllops- och födelsedagsbilder. Men hans passion för fotografin fann inte tillfredsställelse i det.
– Jag kände behovet av att få uttrycka mig genom bilderna.
På den tiden saknade Kuba fotoskolor och själv hade Cañibano ingen konstnärlig bakgrund. Så han gick till nationalbiblioteket och läste böcker om konst- och fotohistoria. Sedan gick han ut på gatorna och fotade.
Inom konsten var det särskilt surrealisterna Salvador Dalí och René Magritte som öppnade Cañibanos ögon.
– Tack vare influenserna av de stora mästarna har mina bilder en känsla av mystik. Fotografer som Robert Frank inspirerade mig med sin bok The Americans, Henri Cartier-Bresson med de beslutsamma ögonblicken och den perfekta kompositionen, Josef Koudelka och Sebastião Salgado har lärt mig att se livet genom en lins.

Men det var ingen lätt väg fram för den entusiastiske fotografen Cañibano. Sovjetunionen hade just kollapsat. I Kuba rådde djup ekonomisk kris och varubrist.
– Jag fick jobba med material som hade gått ut, och flera gånger kunde jag inte ens fotografera för att jag saknade material. Jag lärde mig att vara sparsam med rullarna och vara noggrann när jag tog foton. Det tränade min fotoblick, men jag var tvungen att också jobba som svetsare ibland för att försörja familjen.
I Cañibanos fotoserier är det det kubanska livet som framträder. Stunder av enkla nöjen i Havanna, men också ålderdom och krökta ryggar i ekande ensamhet och självspäkande pilgrimer.
Cañibano säger att hans verk varken är politiska eller journalistiska.
– Vad jag gör är fotografiska essäer med en väldigt personlig tolkning av min verklighet i det Kuba jag lever i, med sina glädjeämnen och sorger, behov och framgångar.
Intimiteten med människorna och vardagen är utmärkande för Cañibano.
– Personerna är det fundamentala elementet i mina verk. Djur har också alltid fångat min uppmärksamhet. När de kommer in i en komposition av ett foto tycker jag om när man ser relationen mellan dem och människorna.
Ofta fångar hans bilder olika skeenden som pågår samtidigt.
– Det är viktigt för mig att det händer saker i mina scener, jag tycker om rörelsen och att frysa den i tiden. Jag vill att det ska vara harmoni i min komposition och att alla elementen samverkar så att de förmedlas som ett enda.

Det är svårt att försörja sig som fotograf i Kuba. Det finns ingen press att tala om, bara två-tre tidningar och ett och annat magasin med lite bilder. Anställda fotografer har väldigt låga löner. Många jobbar därför med att ta bröllopsfoton som egenföretagare, vilket har blivit lättare att vara sedan en lagreform 2011. De som har tur jobbar för utländsk media eller tar reklambilder för turistindustrin.
– Efter 20 år börjar jag att skörda frukterna av mitt fotografiska arbete. Jag deltar i workshops, konferenser och ställer ut i olika länder. För tillfället kan jag försörja mig som fotograf, men det är ännu ingen säker inkomst, säger Cañibano.
Han börjar ofta sina dagar med en tidig kopp kaffe i huset i Havanna där han bor med sin fru och dotter. Med rockmusik på hög volym i bakgrunden kollar han sin mejl. Efter lite hushållssysslor går han igenom gamla lådor med negativ för att se om han hittar något intressant. Han scannar in det och jobbar med några foton på datorn.
På eftermiddagen tar Cañibano sin kamera och går ut och promenerar. Helst i Gamla Havanna.
– Jag går mycket, och jag tycker om det. Jag upptäcker alltid något intressant foto, eller bara tränar mitt öga. Här är det vanligt att turisterna går omkring på gatan och tar foton så jag blir också tagen för turist. En del personer känner igen mig för att jag har gett dem foton som jag har tagit på dem. De har fått förtroende för mig och låter mig fortsätta att fota dem. Men oftast passerar jag obemärkt.
Cañibano jobbar också på uppdrag. För en spansk tidning har han gjort ett jobb om rom i Kuba. För en annan om 100 år av japansk invandring till ön. Nu är han kameraman för en dokumentär som en grupp unga cineaster jobbar med.
– Det är ett arbete som jag tycker jättemycket om, så jag utesluter inte att jag i framtiden ägnar mig åt video och film, säger Cañibano.
Medan han fortsätter att utveckla sina pågående projekt hoppas han också på ett nytt.
– Jag drömmer om att göra en egen bok med mina 20 års arbete i nya dimensioner.