Med en jordnära blick utforskar Antoine Bruy människans kamp för ett drägligt liv vid sidan av vårt samhälles allfarvägar, och drömmen om det förlorade paradiset.

Text: Kajsa Skarsgård

(Skrolla ner för att läsa texten i större format)

Vad behöver en människa för att överleva? Tak över huvudet, mat och kläder brukar räknas till de basala behoven. Men sedan då? Vad behöver en människa för att leva?

Antoine Bruy har i sitt projekt Scrublands träffat människor som har gjort uppror mot rådande normer, mot sin rådande värld, och försökt skapa en annan. En sorts kamp för överlevnad som övergått till en annan.
– Människorna jag mött försöker komma närmare naturen och leva ihop med den. För många bottnar det i en viss syn på samhället och i en vilja att komma ifrån konsumtionshetsen. Men det finns också människor som helt enkelt inte klarar att anpassa sig till livet i städerna, säger Antoine Bruy.
En engelsk kvinna tog försäkringspengarna hon fick efter en cykelolycka och lämnade London. Efter två års resande på en åsna köpte hon en bit mark i Spanien och blev kvar.
En tysk man flyttade med sin familj och ideal om självförsörjning till en hippiby i Pyrenéerna. 30 år senare har familjen lämnat honom, men hans ideal är intakta.
En fransman satt deprimerad på sitt myndighetsjobb och drömde om ett annat liv. Han köpte mark i Rumänien och flyttade dit, utan kunskap om att bygga hus eller föda upp djur.
– Hans projekt var bara baserat på en dröm. Men för de flesta fungerar det ganska bra, säger Antoine Bruy.

Han har ännu inte nått sina 30 år, men av världen har Antoine Bruy hunnit uppleva mycket.
– Fotograferandet har alltid drivit mig till att resa och förirra mig, till att på något sätt förlora mig själv fysiskt.
I ungdomen upptäckte han liftandets frihet. Hur han plötsligt kunde befinna sig i Marockos öken, när han bara hade tänkt resa runt i sitt hemland Frankrike.
Sedan dess har han arbetat som socialarbetare i Rumänien, rest i Australiens avkrokar och utbildat sig inom visuell konst i Belgien och Schweiz.
– När jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle göra med kameran i min hand, men den fick mig att gå ut på gatan och träffa folk. Sedan har jag blivit allt mer intresserad av dokumentärfoto och bildberättande, säger Antoine Bruy.
Med tiden har hans planlösa sökare också fått mer fokus.
– Men jag vill fortfarande bli överraskad, det är därför jag tycker att det är kul att fotografera och att resa. Jag gör en grov plan och sedan försöker jag vara flexibel utifrån vad som händer längs vägen.

Idén till Scrublands hade han ganska klar. Under liftandet i tonåren hade stött på människor på landsbygden som inte var vanliga lantbrukare. De hade en mer radikal tanke om sitt liv och dess mening, något som skulle förverkligas genom det dagliga arbetet och levernet.
Antoine Bruy letade upp gårdarna genom volontärnätverket World Wide Opportunities on Organic Farms (WWOOF). Arbetet skulle bli hans väg in med kameran, men livet på gårdarna var också något han var genuint intresserad av att pröva.
I mellan två veckor och tre månader jobbade han på varje plats. På vissa ställen tog han massor av foton, på andra färre, beroende på hur bekväma människorna var med kamerans närvaro.
Han kunde vara ute och hjälpa till att ta hand korna, fångas av en kvinnas blick på en nyfödd kalv, och då ta fram kameran och knäppa ett kort. Eller så kunde han vara mitt uppe i att bygga ett utomhusbadkar, plötsligt se scenen som en konstinstallation, fånga den med några klick på kameran och sedan fortsätta bygga.
Han arbetade och umgicks mest med andra män. Det är därför han har så få bilder på kvinnor.
– Det är den svaga länken i min berättelse nu. Jag vill ta fram fler porträtt på kvinnor, säger Antoine Bruy.

Eftersom han inte kunde vara säker på att ha tillgång till elektricitet använde han den analoga mellanformatskameran Mamiya 6. Först efter ett års arbete på olika gårdar fick han se de framkallade bilderna som väntade på honom hemma i Lille.
Det är där han befinner sig nu. Efter många år utomlands kände han att han behövde nära sina rötter. Med sina vänner som bollplank håller han på att välja ut och behandla bilderna för att slutföra serien Scrublands.
Varje människa och plats som han har fotograferat har sin historia, men Antoine Bruy är inte ute efter den. Scrublands är hans egen fiktiva berättelse, inte en dokumentär. Det är Antoine Bruy noga med att poängtera.
Han har fått kommentarer om att han inte visar den riktiga bilden av livet på gårdarna. Men det har aldrig varit hans syfte.
Det är därför bilderna flyter ihop till vad som skulle kunna vara en och samma plats, fast de är tagna i Frankrike, Wales, Rumänien, Spanien och Schweiz.
– Jag försöker skapa en plats utanför tiden. Det handlar om människor som försöker återvända till naturen. Jag vill visa att valet är det svårt, att du förlorar något men vinner något annat, säger Antoine Bruy.
Han har medvetet sökt sig till gårdar som ligger isolerade i naturen, och intresserat sig för porträtt av enskilda människor snarare än av det gemensamma arbetet. Han vill skapa en känsla av melankoli och ensamhet. Fånga de små, mänskliga spåren i naturen, och kreativiteten i användningen av material.

Människans kreativitet och kamp för överlevnad fångar han också i ett av sina andra pågående projekt, Behind the Bushes. I det fotograferar han romers läger i Frankrike. Men människorna där har inte valt det livet, och deras lappade boenden ligger inte i underskön natur utan mellan motorvägar i staden.
Under året har Antoine Bruy och Scrublands uppmärksammats i flera utländska medier. Det har också varit ett år med många utställningar och utmärkelser.
Nu vill han återvända till Australien för att skildra landsbygden och berättelsen om aboriginerna och de europeiska ättlingarna som lever sida vid sida utan att mötas.
Men närmast hoppas han med hjälp av privata donationer kunna fortsätta projektet Scrublands i USA. Han är inte klar med berättelsen om människorna som är beredda att fatta svåra beslut i hopp om ett bättre liv.
– Jag beundrar deras val och deras arbete. Det finns så många människor som inte är lyckliga med hur de lever men inte gör något åt det, säger Antoine Bruy.