När Finlands utrikesminister nästa vecka åker till Alaska för att ta över ordförandeklubban i Arktiska rådet finns Hanna Eklund, 38 år, redan på plats. Hon är honorärkonsuln från Birkala vars egen historia speglar de arktiska ländernas utmaningar och möjligheter.
Text: Kajsa Skarsgård Foto: Christina Sjögren
I ett villaområde i Anchorage, Alaska, ligger snön i drivor längs vägen och istappar hänger meterlånga från hustaken. Det är så människorna här är vana att se sina gator i mars, men de två senaste vintrarna var det knappt någon snö vid den här tiden.
Ett av barnfamiljshusen på gatan sticker ut. En praktfull skylt hänger bredvid ytterdörren och meddelar att Finlands honorära konsulat ryms här. Hanna Eklund öppnar dörren och i köket en halvtrappa upp bjuder hon på kaffe i Mumin-koppar.
Köksön är en av hennes arbetsstationer. Här lagar hon mat med uppsikt över sönernas lek, mejlar på datorn och svarar i telefon. I hörnet bredvid spisen ligger kniptänger, pärlor, tråd och småsaker som Hanna har hittat. Har hon en minut över tycker hon om att göra smycken.
Att vara honorärkonsul är ett obetalt hedersuppdrag och för Hanna handlar det oftast om att ge praktiskt stöd till finska medborgare som befinner sig i Alaska.
– Oavsett om det gäller administration för att någon fötts eller dött så är det givande att vara ett stöd under viktiga händelser i en människas liv. Saknar jag svar tar jag reda på dem, jag lämnar aldrig någon utan hjälp. Jag är en forskare till naturen, säger Hanna.
Det var forskning om klimatförändringarna som förde Hanna till Alaska för tolv år sedan. Hon höll på att utbilda sig till miljöingenjör i Tammerfors och var engagerad i organisationen Snow Change.
Genom den hade hon intervjuat samer om klimatförändringarna som de upplever, och i sitt examensarbete fick hon möjligheten att fortsätta samla kunskap från olika urfolk i Alaska.
Hon jobbade med ett hundratal vittnesmål, vilket förändrade hennes förståelse för klimatförändringarna.
– Människors liv blir verkligen påverkade. I östra Finland finns bara sex-sju traditionella vinternätfiskare kvar för isarna håller inte längre som förr. Både människor och djur har förmåga att anpassa sig, men de finska samernas renar kan inte bara gå in i Ryssland om maten finns där, för gränsen är stängslad.
Snow Change var tidig med att lyfta fram vikten av att lyssna till lokalbefolkningar, eftersom de bär på viktig kunskap och påverkas av förändringarna som sker i klimatet och politiken.
Denna insikt är nu mer allmänt vedertagen, men den märks inte alltid i praktiken.
– Ibland känns det som att allt prat om klimatförändringarna bara upprepas om och om igen. Vi visste ju det här redan för 15 år sedan! Det som oroar mig mest nu är om en del av förändringarna som pågår är oåterkalleliga. Som försurningen av havet, säger Hanna.
Utöver att jobba för sin familj och finska medborgare hemifrån har Hanna ett kontor på Institute of the North där hon är anlitad som projektsamordnare. Den icke-vinstdrivande organisationen arbetar för en hållbar utveckling av Alaska och övriga Arktisområdet.
Under det amerikanska ordförandeskapet i Arktiska rådet är också Institute of the North värdkommitté i Alaska och hjälper till med praktikaliteter kring officiella möten.
Som honorärkonsul är det också lite av Hannas roll gentemot de finska delegationerna. Hon har hjälpt till med flygbiljetter och hälsat utrikesministern välkommen på flygplatsen.
Nu när Alaska blivit så hett, och eftersom Hanna är insatt i de arktiska frågorna, har hon ibland blivit ombedd att som honorärkonsul också delta på evenemang och rapportera från dem.
– Det kan bli lite rörigt med de olika rollerna, därför försöker jag hålla mig på den organisatoririska nivån. Jag är kvinnan i kulisserna, säger Hanna.
Efter att ministrar och urfolksrepresentanter pratat politik i Fairbanks under Artic Week i maj kommer filmer, konst och DJ:s från deras hemländer – och inte minst från Finland – stå i fokus i Anchorage.
Detta är Hanna också med och ordnar, genom ytterligare en av hennes många roller, som ordförande för stadens Suomi-Finland Club. Klubbens syfte är att skapa mötesplatser för finsk historia och kultur och varje månad har den knytkalas i det egna huset Finlandia Hall. För Hanna är klubben ett sätt att vara nära det Finland hon saknar.
Det var kärleken som förde Hanna tillbaka till Alaska efter den första vistelsen här. Hennes man är elektrisk ingenjör och tillhör Alaskas iñupiat-folk. Hemma äter de därför både rågbröd och val, men barnen har också noterat att de plockar likadana bär med farmor i Alaska som med mormor i Finland.
– Våra kulturer är lika i det att de uppskattar naturen och ensamheten. Vi behöver inte prata hela tiden. Men, herregud, vad vi skrattar mycket också!
Maken har stor släkt i området och ofta äter de tillsammans. När man ändå lagar mat tar det ju inte mycket längre tid att laga till fler, konstaterar Hanna.
Viljan att samla en bred skara människor vid ett och samma bord är också den styrka hon tycker att Arktiska rådet har.
– Det är beundransvärt hur nationer och urfolksgrupper jobbar tillsammans i rådet och att man även låter observatörer från olika organisationer sitta med på mötena. Det sker massa multilateralt samarbete där och man kommer överens om saker, även med Ryssland, säger Hanna.
Nu är den stora frågan hur president Donald Trumps omdirigering av USA:s miljö- och klimatpolitisk kommer att påverka det arktiska samarbetet.
– Även om USA inte håller med om mycket hoppas jag att Finland kan hålla i gång samarbetet och inte tappar några frågor. Finland är en bra förhandlare, säger Hanna optimistiskt.
Fakta: Arktiska rådet
Arktiska rådet är ett forum för samarbete kring hållbar utveckling och miljöskydd i Arktis. Medlemmarna är USA, Kanada, Ryssland och länderna i Norden. Sex urfolksorganisationer, däribland Samerådet, har status som permanenta deltagare med rätt att bli konsulterade i rådets diskussioner och beslut. Finland kommer att vara rådets ordförande i två år från och med den elfte maj 2017.
Artikeln publicerades i Hufvudstadsbladet den 7 maj 2017.
Fler bilder finns på Christina Sjögrens hemsida.