Himanshu Kataria kom till KTH som stolt stipendiat, men kände sig snart som billig arbetskraft. Att anställda doktorandkollegor får dubbelt så mycket pengar för samma jobb trodde han inte kunde ske i jämlika Sverige.

Text och foto: Kajsa Skarsgård

I nästan tre år var Himanshu Kataria stipendiedoktorand med 1 500 euro i månaden. Sedan anställdes han den resterande doktorandperioden i enlighet med stipendieprogrammet Erasmus Mundus.
Nu får han dubbelt så mycket pengar i månaden, efter skatt.
– Sedan jag blev anställd mår jag ännu sämre över situationen med stipendiedoktoranderna, för att nu kan jag känna skillnaden, säger Himanshu Kataria.
Som ensam kunde han överleva på stipendiesumman. För alla doktorander med familjer är det däremot svårt.
Men Himanshu Kataria vill inte förminska frågan till att handla om ersättningsnivåer.
– Hade vi varit ute efter pengar hade vi tagit jobb som ingenjörer i våra hemländer. Vi är här för att vi vill göra bra forskning, men vi inser att vårt arbete inte värderas lika högt, säger han.
Han kommer från Indien och läste sin master i Storbritannien. Där jobbade han i ett likadant laboratorium som nu på KTH. Därför behövde han aldrig bli upplärd på maskinen han använder i sin nanoteknologiska forskning, utan har i stället lärt upp andra.
Han menar att många stipendiedoktorander delar hans känsla av diskriminering. De vågar inte lyfta frågan med sina handledare av rädsla för att äventyra sin doktorandplats och framtida referenser.
– Över en kaffe eller kring lunchbordet kommer det fram att de känner som jag, säger Himanshu Kataria.

2009 hamnade KTH i medialt blåsväder när det avslöjades att dess stipendiedoktorander levde på så lite som 5 900 kronor i månaden. Då beslutade KTH att komplettera stipendierna så att ingen skulle ha mindre ersättning än den nivå som gäller för Svenska institutets (SI) stipenidiater och som SI vid förfrågan kommunicerar till lärosätena. Den var då på 12 000 kronor i månaden.
När SI höjde nivån till 15 000 kronor i höstas utgick både doktorander och fackförbund från att KTH:s beslut skulle ligga fast.
De trodde fel. Efter fackliga påtryckningar har KTH gått med på att följa SI:s höjda nivå, men bara fram till juli i år. Sedan trillar den tillbaka till 12 000 kronor om något nytt beslut inte fattas.
För nya doktorander ska SI:s ersättningsnivå vid antagningstillfället gälla under deras fyra år på KTH. Saco-S har förklarat sig oenigt med beslutet. Lönestegen för anställda doktorander vid KTH är för närvarande 26 400 – 31 400 kronor.
Himanshu Kataria menar att de ojämlika villkoren slår tillbaka på forskningsarbetet. Det ökar segregationen i forskningsgrupperna och försämrar stipendiatens förankring på lärosätet och i Sverige.

Som stipendiat stod Himanshu Kataria utanför både KTH:s egna kurser i svenska och de allmänna välfärdssystemen.
– Jag känner mig tryggare nu. Jag vet att jag klarar mig även om jag blir sjuk och jag känner mig som en del av det svenska samhället, säger han.
Efter sommaren disputerar Himanshu Kataria. Vad han gör sedan är oklart. Han har kontakt med universitet i andra länder, men hoppas också få känna att hans meriter värdesätts i Sverige.
– Sverige är i grunden ett inkluderande land och människorna empatiska. Får jag en bra möjlighet här kanske jag stannar, säger Himanshu Kataria.
Oavsett hur det blir jobbar han för att lämna ett avtryck som sträcker sig utanför nanotekniken. Han har gått med i facket och kåren för att driva frågan om stipendiedoktorandernas villkor.

Saco-S på KTH har fått positiv respons på sitt engagemang i frågan, men också ett argt brev från en lärare. Han tycker att facket stoppar stipendiaters biljett till ett bättre liv.
Den bilden av stipendiedoktorander är en nyckel till Himanshus Katarias olustiga känsla.
I stället för stolthet för att ha kvalificerat sig för en doktorandplats på KTH förväntas han känna tacksamhet. I stället för indignation över att utföra samma jobb för halva ersättningen förväntas han känna glädje över att få göra jobbet på KTH.
– En forskare ska bjudas in till ett svenskt universitet för sin förmåga och potential, oavsett sin eller sitt lands ekonomi, säger Himanshu Kataria.
Till de som vill göra stipendiedoktoranderna till en humanitär fråga säger han:
– Ge dem i så fall lika lön så blir det en rättvis biljett till ett bättre liv.

KTH:s rektor: Stipendiaterna har själva sökt sig hit

KTH är det lärosäte som flitigast använder stipendiedoktorander, medan Chalmers har fasat ut sina. De två vägarna grundar sig i olika syn på doktorandens och högskolans roll och möjligheter.

KTH:s rektor Peter Gudmundson är tydlig. Svenska institutet (SI) är en myndighet som hanterar stipendier och därför är det rimligt att följa den ersättningsnivå som gäller för deras stipendiater (15 000 kronor per månad, 2013).
Däremot menar han att det i princip är omöjligt att förändra en stipendiedoktorands ersättningsnivå i efterhand.
– Vi får ju inte använda statliga medel till stipendier. SI:s höjning av sin nivå har aktualiserat problematiken och därför får vi vara tydligare. Nivån som gäller när stipendiaten blir antagen är den som gäller under hela forskarutbildningen. I grund och botten får de ju stipendiet från ett annat håll, säger Peter Gudmundson.
Reglerna kring de statliga medlen gäller för alla lärosäten. Ändå finns det de som garanterar sina stipendiater högre ersättning och de som helt har slutat använda stipendier som finansiering av doktorander.
Efter ett stort påverkansarbete från facket och kåren beslutade Chalmers 2011 att alla doktorander ska ha anställning. Sedan dess har nästan alla stipendiedoktorander fasats ut, berättar vicerektor Alf-Erik Almstedt.
En handfull har tillkommit genom ett undantag för double degree-doktorander med ursprunglig hemvist vid ett annat universitet. I de fallen skjuter Chalmers till pengar så att ersättningen motsvarar en anställd doktorands nettolön.
Utan anställning får man däremot inte tillgång till föräldrapenning, sjukpenning och pensionsavsättningar.
– Det är några av skälen till varför vi har avskaffat stipendiedoktorander. Men double degree-doktoranderna flyttar inte hit på samma sätt, utan tillbringar ungefär halva tiden vid vardera universitet, säger Alf-Erik Almstedt.

Chalmers är till skillnad från KTH en stiftelse, men enligt Alf-Erik Almstedt används inte stiftelsemedel utan främst vanlig industrifinansiering för att höja nivån på stipendiedoktorandernas ersättning. I övrigt får institutionerna i vanlig ordning ansöka om finansiering för doktorandtjänster som sedan lyses ut.
För att inte gå miste om de externa stipendiefonder som finns försöker Chalmers påverka givarna. Chalmers har uppvaktat kinesiska ambassaden med förslaget att stipendiemedel ska gå genom lärosätet. På så sätt kan det betalas ut som lön.
– Vi vill ju ha in de här personerna på den svenska arbetsmarknaden. Har man inställningen att alla doktorander ska vara fullvärdiga medlemmar av forskningsmiljön får man anställa dem på lika villkor, säger Alf-Erik Almstedt.

KTH:s rektor, Peter Gudmundson, tror däremot inte att skillnader i villkor behöver påverka arbetsgruppen eller doktoranden negativt.
– Det beror nog mest på individen. Det finns ju skillnader i lön mellan professorer och lektorer och de sitter ju bredvid varandra. Någon fullständig rättvisa med samma lön till alla finns inte, säger han.
Han beklagar att Himanshu Kataria (se artikel) kände sig som billig arbetskraft under sin stipendiattid på KTH.
– Det är verkligen tråkigt om han upplever det så. Alla är vi utsatta för att grannen har det bättre eller sämre, men man bör titta på vad man själv får ut av det hela, säger Peter Gudmundson.
Utan stipendiater skulle KTH producera mindre av den för lärosätet så viktiga forskningen, medger han. Men han understryker att stipendiaterna själva sökt sig dit och att det inte finns resurser för motsvarande antal anställningar.
Till skillnad från sina anställda kan KTH inte heller ålägga stipendiaterna arbetsuppgifter, som till exempel undervisning.
– Det kan man väl antingen se som en fördel eller en nackdel. Undervisning är inte en del av forskarutbildningen utan förlänger den. Undervisningsgraden varierar även mellan de anställda doktoranderna, säger Peter Gudmundson.

På Chalmers låter det annorlunda.
– Att stipendiater inte får undervisa och vara med i den pedagogiska utvecklingen är ytterligare ett tungt skäl till varför vi har avskaffat den finansieringsformen, säger Alf-Erik Almstedt.
Liksom på KTH var stipendiedoktoranderna på Chalmers främst koncentrerade till några institutioner.
– Det var de som var mest kritiska till beslutet, men jag har inte fått några signaler från dem på ett par år så de har nog anpassat sig, säger Alf-Erik Almstedt.
Antalet doktorander på Chalmers har minskat något och skälet ska nu utredas. Alf-Erik Almstedt tror inte att det bara beror på stipendiepolicyn, utan på externa kvalitetsmätningar som ger starkare incitament att rekrytera postdoktorer.
På KTH undersöks möjligheten att deltidsanställa stipendiedoktorander så att de på så sätt kommer upp till SI:s nivå. Det ser facket positivt på eftersom anställningen för med sig flera rättigheter. Men Peter Gudmundson lovar inget.
– Vi vill inte riskera att stipendiaterna i efterhand blir skatteskyldiga för sina stipendier. Därför utreder vi detta, säger han.
Några större förändringar i ersättningsnivåer eller villkor ser han inte framöver.
– Vi har ju våra regler så det gäller bara att vi följer dem. Vi vet ungefär hur andra lärosäten gör, och det varierar ju. Vem som gör rätt eller fel får väl andra bedöma.

Lokala fackklubben: Problemet behöver lösas politiskt

I riksdagen finns en blocköverskridande enighet om att fasa ut utbildningsbidraget som finansiering av doktorander, men däremot inte stipendier. Saco-S vill att alla doktorander ska ha anställning från dag ett.

Kristina Östman är doktorandansvarig i Saco-S-föreningen på KTH. Hon medger att kravet på anställning för doktorander kan innebära att antalet sjunker. Bättre villkor kostar.
– Man måste betala för det man vill ha. Det kan finnas några individer som tycker att de gynnas av det nuvarande systemet, men det är inte värt att så många missgynnas, säger Kristina Östman.
På KTH är stipendiedoktoranderna främst koncentrerade till några skolor och avdelningar. Det handlar alltså inte bara om ekonomi utan också om inställning, menar Kristina Östman.
– Detta är i allra högst grad ett problem som behöver lösas på politisk nivå så att man inte bara litar till varje lärosätes goda vilja, säger hon.
Så sent som i januari diskuterades doktorandernas arbetsvillkor i en interpellationsdebatt i riksdagen.
Socialdemokraterna vill avskaffa både utbildningsbidrag och stipendier som finansieringsform och ge alla doktorander anställning. Regeringen har förkortat den tillåtna tiden för utbildningsbidrag och uttalat sin vilja att fasa ut det på sikt.
Däremot vill utbildningsminister Jan Björklund (FP) inte peta i stipendiefinansieringen. Hans utgångspunkt är att den skapar extra doktorandplatser när anställningsutrymmet är fullt, och att stipendiaterna frivilligt godtagit premisserna.

Publicerad i Universitetsläraren, mars 2014.