När Johan Lind som bäst behövde kyrkan vid sin sida så svek den. Under en bönestund blev han kränkt av Klara kyrkas personal för sin sexuella läggning. Tyvärr är ingen vid kyrkan särskilt intresserad av att ta reda på vad som verkligen hände under den där förmiddagsbönen förra året.

Text: Kajsa Skarsgård   Foto: Joel Nilsson

Det har gått ett halvår sedan den där dagen i maj, men fortfarande är det jobbigt för Johan Lind att minnas. Ändå vill han berätta.
– Då var jag mest förvirrad, men nu är jag förbannad.
Våren 2011 rullade Johan Linds tåg in på Centralen. Bakom sig hade han lämnat sin hemstad och sin pojkvän. Inte för att Johan Lind ville till Stockholm, utan för att han behövde hjälp.
I en stor del av sitt nästan fyrtioåriga liv hade han missbrukat sex och dolt det bakom skamfyllda lögner. På samma sätt försökte han som tonåring hemlighålla de incestuösa övergrepp han utsattes för, och i många år även att han är bög.
Sex blev den drog han använde för att dämpa sin ångest, och jakten på drogen kom att styra hela hans liv. Han missbrukade bort sitt jobb och sin relation. Till och med mat och sömn kom i andra hand.
Flytten till Stockholm var hans sista försök att rädda sig själv. Här väntade Dysberoendekliniken och en tolvstegsgrupp för sexmissbrukare. Det enda han behövde hitta själv var en ny hemkyrka.

Det var på väg mellan något av alla behandlingsmöten han hittade Klara kyrka som myndigt tegelröd tornar upp sig mitt i city. Det lyser ofta i kyrkan och de som går in möts av ett kyrkorum som ser mindre och varmare ut än från utsidan. Bilder och Bibelcitat täcker taket och sänker dess höjd. Människor är i rörelse, hälsar på varandra, pratar och hjälps åt med kyrkans aktiviteter.
– Prästen där såg mig verkligen, jag kände mig så sedd. Jag ville nästan öppna mig och berätta om vem jag var, säger Johan Lind.

Prästen heter Carl-Erik Sahlberg. Han säger att han från sin mamma har fått två krafter som har hjälpt honom att bygga upp den kyrka han leder i dag. Den första är en tro på sin egen förmåga. Den andra är en syn på medmänniskorna som bättre än honom själv.
– Så även om det är en missbrukare jag möter, tror inte jag att han känner att jag kommer uppifrån. Kanske inte heller nerifrån, men på samma plan.
När han blev präst i Klara kyrka 1989 var det bara tre äldre damer som dök upp på gudstjänsten. Så Carl-Erik Sahlberg började gå ut på stan. Med en termos kaffe och Guds ord hängde han på Malmskillnadsgatan och Plattan vid Sergels torg. Kyrkans verksamhet började växa och har gjort det sedan dess.
I dag arbetar cirka hundra volontärer från olika länder i kyrkan, jämte de anställda. Förutom välbesökta bönestunder, konserter och mässor är det soppkök på kyrkbacken varje dag, lärjungeskola i Lillkyrkan bredvid och kafé i den gamla sakristian.
Under vinterhalvåret ligger madrasser och sovsäckar i travar på ena läktaren i kyrkan. Där får femton hemlösa varje kväll hämta sin säng för att sedan lägga sig och sova i Guds hus.

Det var i denna församling av brokiga människor som Johan Lind trodde att han hade funnit sitt andliga hem i Stockholm. Han gick på behandling varje dag, och på morgonarna hämtade han kraft i den öppna morgonbönen.
Till bönen samlas ofta ett tjugotal personer, både anställda, volontärer, Östermalmsdamer och tilltufsade – för att använda Carl-Erik Sahlbergs ord. Kyrkans portar står inte öppna så tidigt på morgonen, men genom en sidodörr hittar de invigda och de nyfikna in.
Glada morgonhälsningar utbyts med ett och annat halleluja. När morgonbedjarna i kaféet sedan börjar sjunga till kompet från en gitarr letar sig sången ut och fyller kyrkan. Böner varvas med mer sång, handklapp och skratt.
– Det var väldigt fint. Jag hade verkligen velat börja dagen så, i gemenskap, säger Johan Lind.
Men den nionde maj förra året blev annorlunda.
Johan Lind berättar att en anställd han känt stort förtroende för plötsligt började be för att Gud skulle hjälpa de homosexuella.
– Han sa att homosexualitet är fel och synd, att det står i Bibeln.
Dagen innan hade TV4:s Kalla Fakta uppmärksammat Frälsningsarméns syn på homosexuella, och den anställde tackade för att det hade startat en debatt. Johan Lind trodde att någon annan av de anställda i rummet skulle bryta in med Svenska kyrkans officiella kärleksbudskap. Åtminstone hon vid dörren som bar kyrkans vita krage, diakonen.
I stället tog andra personer vid och bad för de homosexuella syndarna.

Från att ha suttit med vänner i gemenskap kände sig Johan Lind med ens jagad och maktlös. Samma känslor som när han en gång fick springa för sitt liv från de två män som var ute för att spöa bögar.
– Det var precis det här som inte fick hända. Mycket av mitt liv har gått ut på att hemlighålla för att få vara och höra till. Jag hade inte visat mig själv, men ändå blev jag avvisad.
När alla reste sig satt Johan Lind kvar ett par timmar, chockad och förvirrad. Han trodde, och hoppades, att någon skulle se honom. Men alla tycktes vara upptagna med dagens många bestyr.
Han lämnade kyrkan med de välbekanta känslorna av skuld och självförakt. Men till skillnad från tidigare i sitt liv behöll han inte händelsen som sin egen hemlighet. I stället ringde han en vän.
– Hon sa: ”Men, Johan. Det där är inte okej.” Då kom alla tårar.
Med tårarna rinnande gick Johan Lind tillbaka till kyrkan för att berätta för diakonen att han hade blivit kränkt. Hon var upptagen med att hjälpa till att fylla i bidragsblanketter. I stället fångade ett par diakonstudenter upp honom och sa att de skulle ta upp händelsen med ledningen.
Om det skedde är oklart. Situation Sthlm har flera gånger bett Klara kyrka om information för att kunna få tag i studenterna, men har inte fått den hjälpen. Den anställde som enligt Johan Lind började be mot homosexuella förnekar att det hänt. Inte heller diakonen eller den andra anställda som ska ha varit på plats säger sig minnas händelsen.
Carl-Erik Sahlberg var inte där, men vill inte tro att det har skett i hans
kyrka.
– Vi har uppmanat personalen att inte ta upp den frågan för den är känslig och vi är här för att söka Gud. Vi är inte antihomo.
Några dagar senare återkommer Carl-Erik Sahlberg per mejl där han understryker att de anställda i fråga förnekar händelsen. Skulle det ha hänt är han uppriktigt ledsen, ”eftersom i Sankta Clara ber vi inte på det sättet”. Han skriver att Klara kyrka vill vara en plats där alla ska känna sig välkomna, även de som ”lever homosexuellt”.
Att homosexualitet är en synd, är däremot den åsikt som Carl-Erik Sahlberg har.
– Det är en synd, bland andra. Bibeln ser det som en synd, men det är inget vi jagar folk för, säger han.
Varken han eller de andra prästerna i Klara kyrka viger homosexuella par. Carl-Erik Sahlberg skulle heller inte prästviga homosexuella, vilket framkom när han kandiderade till ärkebiskop år 2006. När homofrågan då kom på tal hänvisade han till sin lojalitet till Bibeln, och viftade bort frågan som liten.
För Johan Lind är frågan lika stor som hans kärlek och lika stor som allvaret i de hot och kränkningar han fått utstå för dess skull. Hade han känt till Klara kyrkas syn på homosexuella hade han aldrig gått dit.
– Nu är jag nykter i mitt sexmissbruk, men hade jag varit onykter och i sjukdom hade jag sugit åt mig att homosexualitet är synd, och mitt självförakt och missbruk hade exploderat igen.
I stället blev resultatet av kränkningen i Klara kyrka att Johan Lind för första gången sa ifrån och sökte hjälp. Med det har han bekräftat sitt eget värde, men hans gudstro är skadad.
– Jag hade behövt kyrkan i mitt tillfrisknande. Jag behöver känna tillit och släppa taget om mitt eget försvar, det kan jag inte göra i kyrkan längre.

Tvärs över gatan från Klara kyrka har Stockholms biskop, Eva Brunne, sitt kontor. Hon blir bestört när hon får höra Johan Linds berättelse.
–Det är fullständigt oacceptabelt att använda bönen på det där sättet.
Hon säger att Svenska kyrkans församlingar i Stockholm länge har haft en öppen syn på homosexualitet. Med något undantag.
Men även medarbetare som har en annan Bibeltolkning måste behandla alla människor lika. Präster och diakoner har dessutom förbundit sig i sina vigningslöften att göra det.
Som biskop är det Eva Brunnes uppgift att se till att löftena hålls, och hon säger att hon tar Johan Linds fall på största allvar.
Eva Brunne är själv homosexuell. På frågan om hon skulle kunna känna sig välkommen i en kyrka där hennes läggning ses som synd svarar hon nej.
– Som kristen ser man på människan som en helhet. Det går inte att välkomna en del av människan, men inte en annan.

Fotnot: Johan Lind heter egentligen något annat.

Klara kyrka

Klara kyrka vid T-Centralen i Stockholm är en del av Svenska kyrkan, men sedan 2009 ansvarar en självständig förening för verksamheten och ekonomin. Inkomsterna kommer främst från kollekt, liksom bidrag från fonder, stiftelser och företag i området.
Församlingens motto är att vara en öppen kyrka med låg tröskel. Klara kyrka är också känd för sitt stora sociala arbete, inte minst bland hemlösa, papperslösa, missbrukare och personer som säljer sex. För detta tog kyrkans präst och diakon emot var sin medalj av kungen år 2009.

Källa: Klara kyrka.