Kantiga med breda kofångare dyker Volvoklassikern 240 upp i vart och vartannat kvarter i Portland, Oregon. Här är det den hippaste bilen du kan ha. 

Text: Kajsa Skarsgård       Foto: Christina Sjögren

Ett rutnät av lummiga villagator, där ett hus aldrig är det andra likt, breder ut sig över Portland. På en av dessa gator står en pudergul tvådörrars Volvo 240 från 1984 parkerad. Höns går och pickar i trädgården bredvid, getter betar i en annan.

Mitt emot bor Volvo-ägaren, Carla Shetzline, 49 år, med sina två döttrar. Hon är konstnär, och för att ha råd att bo kvar i den allt mer populära stadsdelen har hon byggt om sitt hus så att hon kan hyra ut övervåningen till turister.

Carla Shetzline jobbar också på kafé, går ut med en hund och spelar i ett band. Sin Volvo 240 köpte hon för ett år sedan. Den stod på gatan med en Till salu-lapp på. 

– Jag letade efter en bil som var gammal nog att inte vara dyr och som var värd att lägga pengar på för reparationer och underhåll. Och jag ville ha en vacker bil som mina döttrar kan vara stolta över när jag hämtar dem i skolan, säger Carla Shetzline som fick betala 3000 dollar för bilen.

Den ena dottern, Vivienne Gaied, 12 år, har just kommit hem från sin baletträning. Hon klättrar in baksätet för att hänga med på en tur.

– Jag blev jätteglad första gången jag såg bilen. Den är unik, och stabbig, säger hon. 

Bildörrarna går igen med en metallisk smäll och motorn brummar igång när hennes mamma vrider om tändningen

– Manuellt växlade bilar engagerar en mer i körningen. Jag är trummis så jag gillar att använda alla händer och fötter, säger hon.

Den gamla Volvons mekanik svarar direkt på Carla Shetzlines kommandon. Det är en maskin som stadigt rullar fram.

– Den här bilen har tyngd, och det är en helt motsatt känsla till att köra en ny bil. Det hjälper mig att sakta ner och vara mer närvarande i körningen

*

Ett par dagar tidigare står Carla Shetzlines bil med motorhuven öppen på Alamo bilverkstad. 25 andra Volvo 240 står parkerade runt omkring, som ett levande museum över kultbilens historia. 

Här finns de första amerikanska Volvo 240 med sina dubbla par runda framlyktor, det tidiga 80-talets bilar där de runda lamporna bytts mot fyrkantiga, och de senare modellerna med sina större, rektangulära framljus i plast. Här finns tvådörrars och fyrdörrars, turbos och kombis. Och här finns en bil av lyxmodellen Bertone. 

Bertonen tillhör bilmekanikern Dennis Dillon, 61 år, som står böjd under Carla Shetzlines motorhuv. Han vrider på remskivan för att få på en ny generatorrem, och under sin långa mustasch berättar han:

– Folk är galna i Volvo 240 här, den har aldrig försvunnit från våra gator. Vi ser nya ansikten bakom ratten, men bilarna slutar inte komma till oss förrän de har kraschats. Och då kommer kunden hit för att hitta en ny 240. 

Majoriteten av deras kunder är nu under 40 år. De är reklamare, programmerare, musiker och kafferostare. För en del av dem är 240:n andra generationens arvegods. 

Dennis Dillon började jobba med Volvobilar 1975 hos Portlands första återförsäljare, Jim Fisher. Kringresande Volvo-instruktörer gav honom lärdomarna som han förfinat genom 42 års arbete. 

Under några år arbetade han också för Garry Small, mannen som hjälpte amerikanarna att få upp ögonen för det svenska bilmärket genom att köra race med sportbilsmodellen Volvo P1800 som kom på 1960-talet. Hobbyn krävde Volvo-reservdelar och därför fick Portland tidigt både ett företag som specialiserade sig på det och en växande grupp entusiaster som byggde om och tävlade i sina Volvos. 

240:n vann först intresse i den gruppen, men blev sedan också populär bland vanliga Portlandbor som uppskattade en pålitlig bil stor nog att slänga in både barn och packning i för en helg i de närliggande bergen.

Pionjären Garry Small håller till bara några kilometer bort. Där håller han på att förbereda en nyinköpt P1800 i svenska flaggans färger inför nästa lopp, men han gick för många år sedan över till att sälja Saab-bilar.

– Då sa jag: Jag älskar dig, Garry, men jag kan inte jobba med Saab, berättar Dennis Dillon.
– Saab-bilarna gjorde mig galen, men senare blev Volvo likadana.

• 

• 

Tillsammans med den jämnårige kollegan Mitch Wilson startade Dennis Dillon år 2001 eget i en gammal bilmack från 1920-talet. Den ståtliga entrébyggnaden med pelare och valv är inparkerad av 240:s och full av pappershögar. Vill man prata med Dennis och Mitch får man ta bakvägen genom stängslet till verkstaden. Har man tur svarar de på telefon, men e-post är inget de sysslar med.  

Mitch Wilson håller på att jobba på en vit 240 från 1984. I tre år stod den i en småstadsverkstad, innan den bogserades hit och han snabbt kunde konstatera att den både var feldiagnosticerad och felkopplad. Den lyckliga ägaren kommer inte bara få tillbaka sin bil snart, utan också få den fixad för en mycket billigare penning.

– Alla 240 går sönder på samma sätt. Det är en enkel bil och om du gör vad du ska enligt underhållsschemat kan den rulla för alltid. Ingenjörerna som gjorde bilen förstod nog inte ens själva att den skulle hålla så här länge, säger Mitch Wilson.

Bilen han jobbar på har gått 34 000 mil. En blänkande gul 1979-års kombi, som väntar på underhåll i skuggan av ett par lönnar, har gått 65 000 mil.

I Oregon saltas inte vägarna på vintern, och en bergskedja skyddar Portland från Stilla havets blöta vindar. Många 240 här är därför glädjande rostfria.

Mitch Wilson sätter på motorn och dyker in under huven för att inspektera sitt arbete.

– Vi älskar de här bilarna. Jag har mekat Volvos i 45 år och undrar fortfarande vad jag ska göra när jag blir stor, säger han.

I bakgrunden surrar fläktarna och radion spelar klassisk rock. Timmarna går och svärtan på Dennis Dillons händer vandrar allt högre upp på armarna. Han får iväg en bil till en ung man som kommer gåendes med en kaffe i handen. Men även Carla Shetzlines bil ska bli färdig innan dagen är slut.

– En helt vanlig dag i Volvo-land, säger Dennis Dillon nöjt. 

*

Carla Shetzline kör sin nyfixade 240 genom de mysiga villakvarteren, ännu gladare över bilen efter att ha fått bekräftat att det var ett bra köp. 

Det var första gången hon lämnade in den på en ordentlig genomgång. Men först hade hon pratat med Dennis Dillon på telefon, orolig över vad prislappen skulle landa på. Vi ska se till att du har råd att ha den här bilen, försäkrade han.

– De är de bästa Volvo-mekanikerna i stan. Jag ser fram emot att lära mig meka med bilen själv också, säger Carla Shetzline.

Hon kör förbi kaféet där hon jobbar, en låg gammal tegelbyggnad som också rymmer en vintagebutik och den feministiska bokhandeln från Portlandia, parodiserien som driver med detta hipstermecka.

Längre ner på gatan står rader av Volvo 240 i alla möjliga färger och modeller till salu, och det hörs rockmusik från en kyrkas söndagsgudstjänst. 

– Här i Portland finns en stor kreativ samhällsklass och mycket alternativkultur, men vi växer också upp och får barn och då vill vi ha en seriös bil. Det känns vuxet att vara Volvo-ägare, säger Carla Shetzline.

Hon svänger hemåt. Dottern hoppar ut, en gitarr kastas in. Det är dags för Carla Shetzline och hennes 240 att sticka och repa med bandet. 

---

FAKTA Den femte maj 1993 rullade den sista Volvo 240 av bandet i Torslandaverken. Sedan 1974 hade då 2,7 miljoner bilar av 240-modellerna tillverkats, och 200 000 av den lyxigare varianten 260. Bilen blev en föregångare gällande både säkerhet och utsläpp, och var under tio år Sveriges mest sålda bil.

---

Artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 16 januari 2018. Fler bilder finns på Christina Sjögrens hemsida.