Under kyrkogården Santa Paula ligger ett mumiemuseum där de gravsatta kan hamna efter bara några års vila. Mexikanerna är kända för sin lekfulla relation till döden, men kommersen kring mumierna möter också kritik.

Text och foto: Kajsa Skarsgård

På en kulle i Guanajuatos dalgång ligger den gamla gruvstadens första kommunala begravningsplats, Santa Paula. Den började byggas i mitten av 1800-talet när gravsättning inuti kyrkorna hade förbjudits och platsbristen blivit en hälsorisk.
Begravningsplatsen omges av en hög mur av gravnischer. Det är dessa som har gjort platsen världsberömd.

År 1870, några år efter att den franska läkaren Remigio Leroy fått sin sista vila i en av gravnischerna, öppnades den för att ge plats åt nästa hyresgäst. Till allas förvåning hade läkaren inte förmultnat i sin kista. Han var förtorkad, med skinnet och kläderna intakta. Han var mumifierad.
Sedan dess har många tusentals gravar öppnats när gravrätten gått ut. Hur många mumier som hittats är oklart. Men drygt 100 finns bevarade på Guanajuatos mumiemuseum som byggts under kyrkogården.
Där finns mamman som dog i barnsäng, tillsammans med sin för tidigt födda bebis – ”världens minsta mumie”. Där finns Den drunknade och Den knivhuggne. Där finns Ignacia Aguila Chirilo som man tror råkade begravas levande år 1922. Hennes skinn bär fortfarande blodspåren från den desperata kampen i kistan.
Museets senaste tillskott är ett barn som begravdes 1984 och plockades ut mumifierad fem år senare. Precis som för de andra mumierna på museet var ingen som hävdade rätten till hennes kvarlevor.

Denna för många människor makabra utställning lockar upp till 2000 besökare om dagen. Det har blivit en av kommunens största inkomstkällor.
– Min pappa brukade kalla Santa Paulas begravningsplats för Glömskans palats. Men de som hamnat på museet glöms aldrig bort, säger Virginia Gonzalez som är föreståndare på Guanajuatos mumiemuseum.
Både mayafolkens och aztekfolkens dödsgudar porträtterades ofta i form av skelett eller skallar. Precis som natten följer dagen sågs döden som en naturlig fortsättning på livet.
Porten till Santa Paulas begravningsplats är dekorerad med dödskallar. Turistaffärer i hela landet är fulla av dödskallar, målade i granna färger och mönster.
Mexikanerna är kända för sin nära och lekfulla relation till döden. Den första och andra november firas De dödas dag. Då sägs de döda återvända för att hälsa på sina kära, som dukar upp till kalas kring gravarna. Genom dofterna får de döda ta del av maten och drycken som de i livet tyckt bäst om.
Traditionen att under glada former umgås med sina döda kan tyckas stå i kontrast till katolicismens mer allvarstyngda sorgeritual. Men det som blivit mexikansk kultur är ofta en blandning av de lokala sederna och kolonisatörernas.
Festen för och med de döda inföll egentligen i juli, men kolonisatörerna flyttade den till det katolska firandet av Alla helgons dag. Begravningarna i Mexiko sker på mer konventionellt katolskt vis.

Inom den mexikanska satiren har döden länge använts för att driva med makten och överklassen.

Santa Paulas begravningsplats rymmer numera nästan 11 000 gravar. Det är svårt att ta sig fram utan att kliva på en. Vissa är utmärkta med enkla kors, andra med pompösa statyer. De flesta nischerna i muren är stängda och märkta med namn.
Vaktmästaren klättrar upp på en stege för att sätta en bukett blommor i en vas som hänger högst upp i ett hörn. Det är Hilda Gómez Jaime som tagit med blommorna till sin mamma. Hon dog den 19 maj för fyra år sedan, och sedan dess har Hilda Gómez Jaime besökt graven varje månad den 19:e. Men hon var inte där på De dödas dag.
– Graven är för högt upp för att vi ska kunna dela en måltid vid den. Men man kan fira vid ett altar hemma också. Det gör jag, säger hon.
När hon var liten tog hennes mamma med henne till kyrkogården för att titta på mumierna.
– Då var ingången bara ett hål i marken. Sedan gick man ner för en spiraltrappa och där stod dem i en smal gång. Man kunde ta på dem. Vissa människor stoppade cigarretter i munnen på dem, säger Hilda Gómez Jaime.

Först 1970 öppnade det officiella mumiemuseet. Fram tills dess skedde de populära besöken hos mumierna mer eller mindre i smyg.
1970 kom också filmen där Mexikos mest kända wrestlare, El Santo, kämpar mot Guanajuatos mumier likt en maskprydd superhjälte. Filmen ökade både intresset för mumierna och stadens stolthet. De är sedan länge en viktig del av Guanajuatos identitet och har av staden utnämnts till kulturarv.
Men det finns också de som menar att försvarslösa döda har berövats sin eviga vila bara för att kommunen ser stora pengar i dem. Att mumiekulten i Guanajuato är en kommersiell konstruktion och inte ett uttryck för den mexikanska relationen till döden.
Hilda Gómez Jaime tänker på sin döda mamma, och de andra i hennes släkt som gravsatts på Santa Paulas begravningsplats.
– Jag skulle inte vilja att det var min familj som ställdes ut så där på museet, säger hon.

Nere på parkeringen står en turistbuss och souvenirförsäljarna rör sig fram och tillbaka. Museiföreståndaren Virginia Gonzalez berättar att det finns en grupp på 36 mumier som kallas De resande.
De har rest över hela världen, stått sida vid sida med de egyptiska mumierna, förts fram av häst och vagn på huvudstadens avenyer, ledda av polismotorcyklar som vore det ett statsbesök.
– Man brukar säga att man får vila när man dör, men de fortsätter att jobba, säger Virginia Gonzalez.

Varför blir de mumier?

Experter som med röntgenmetod undersökte mumierna 2007 menar att kropparna har förtorkats snabbt tack vare gravnischernas särskilda mikroklimat. Det ska i sin tur bero av kroppens tillstånd, dess kläder och tiden på året som begravningen skett. Någon vetenskaplig studie av miljön inuti gravnischerna har aldrig gjorts.